Världens längsta dag
Kategori: Livet
Nej, den här dagen började inte så bra. Jag har varit orolig för min kropp sen sista undersökningen. Egentligen borde jag vara lugn. Läkaren såg inga cystor. Vilket är positivt med min diagnos. Han tyckte inte jag behövde nedregleras riktigt än. Då skulle vi utesluta möjligheten att bli gravida på naturlig väg. Att bli gravid på egen hand ska vara en möjlighet men det är inget som händer. På sista kontrollen frågar läkaren när jag hade min senaste mens. Då trodde jag direkt att jag var gravid. När han sen efter undersökningen inte längre föreslog direkt behandling trodde jag ännu mer att jag var på tjocken. Döm om min förvåning när mensen dök upp tre dagar senare. Så nu tror jag att han såg något förfärligt istället. Hur mycket förfärligt man nu kan hinna se på två minuter.
En ångestladdad morgon. Tänkte hela vägen till jobbet att jag vill bli överkörd av något. Att jag inte orkar livet. Att livet blir mer av en utmaning ju äldre man blir. Jag googlade i 30 min på "tips ångestattack". Tycker inte det är pinsamt med ångestattacker längre. Så drar jag mig till minnes. Andas, acceptera, låt vara. Något i den stilen. Jag andas i fikarummet. Samtidigt som jag andas ringer jag min man. Han svarar. Han säger bara låt det vara. Jag säger det är helt fel, säg att jag ska andas, att jag inte kommer dö. Så gör han det. Jag jobbar i nio timmar. Glömmer bort både andning och ångest.
Påvägen hem läser jag att George dött. George från svts "Himlen kan vänta". Blir så otroligt ledsen när jag kliver av bussen. Gråter för kanske allt i hela världen under tio minuter. Slutar gråta. Äter kycklinggryta. Tittar på Idrottsgalan. Vi stannar varandra i köket säger att du är det bästa som har hänt mig. Så var det bra med det.
Januari är snart slut. Vi ser ut att gå mot ännu ett bebislöst år.
Det är bara att andas. Fortsätt att andas.
