En lördag
Kategori: Barnlöshet
Semestern är avklarad. Vi hann måla om hela huset. Han var säker på sin sak. Vi skulle byta färg. Jag, fru pessimist, var inte alls övertygad. Jag kände dessutom att vi kunde avvakta ett par år men såblev vi gravida och saken var avgjord. Nästa år skulle vi inte ha tid för ett så stort projekt. I ärlighetens namn inte vilja ta oss tid.
Befruktade, lördag den 28 mars. Jag hade sedan länge tagit ledigt från jobbet och bokat tid för högskoleprovet. I jakten på att veta vad jag vill bli när blir stor kändes provet som ett bra beslut. Dessutom hade jag övat. Tränat matte och ordkunskap varje kväll i en hel vecka. Jag kände mig inte särskilt nedstämd när läkaren sa att återinsättandet skulle bli just den dagen. Kanske mer kände jag en förvåning. Jag var helt säker på att man hade stängt helgdagar på ivf kliniken. Såhär i efterhand förstår jag ju att det inte är möjligt att hålla stängt när man är styrd av ägglossningar och såvidare. Resan på tre timmar kändes lång denna lördag. "Ring så spelar vi" var på i bilen påväg upp och vi stannade vid en sjö för fika. Vi önskade högt att detta skulle få bli sista resan nu. Inga fler. Läkaren var ny och min man tyckte mycket om henne minns jag. Hon var "tydlig" som han sa och i hans ålder. Jag gillade henne också. Två dagar tidigare hade hon fått pausa äggutplocket då jag tappat färg och börjat må illa Jag fick snabbt dropp och en sjuksköterska upprepade hela tiden "E, är du med oss?". Jag gillade uppmärksamheten och tillvissdel dramatiken som uppstod när jag var påväg att tappa medvetandet (läs:svimma). Han retade mig för det där sedan. Han sa att jag var hans "lilla dramaqueen". Det gjorde precis lika ont som förra gången om inte något ondare. När de ville köra mig i sängen in på rummet vägrade jag. I väntrummet satt en annan kvinna och väntade på sin tur. Jag ville inte hon skulle se hur ont jag hade. Det kanske var hennes första gång. Det var inte rättvist att skrämma upp någon på det sättet. En lördag när gemene man löser melodikrysset, går på stan eller oroar sig för att hinna köpa lördagsgodis sitter jag och kniper med benen på en brits medans min sambo står lätt lutad över mina fötter och försöker få på mig strumpor och skor utan att vidröra mig för mycket. Rummet är vitt och ganska stort. Det finns platser för fem par här. Bara ett draperi skiljer oss åt. Man hör varandra prata. Idag är vi bara två par. Två, vars öde kan gå åt två helt olika riktningar. Jag tänker att vi har tur att det bara är vi. Det betyder att vi har större chans att lyckas. När jag är påklädd efter att ha knipit i exakt femton minuter bestämmer vi oss för att gå. Nu väntade tre veckors ruvning.
Ett, två, tre på det femte ska det ske.
