b a (r) n b r y t a n d e

Vi spatserade ut från sjukhuset den där lördagen 28 mars. Aldrig igen, var vi eniga om. Försökte minnas exakt hur många resor vi gjort hit. Det var först turen fram och tillbaka för informationsmötet 2013. Sen var det IVF1 ägguttag året därpå på våren. Tillbaka två dagar senare för återinförande av färsk embryo. Till hösten testade vi med ett FET som inte gick vägen. Sen ett till och ytterligare ett. I år startade vi IVF2 och gjorde samma resa för ägguttag och sen ännu en för återinförande. Hur många resor var vi uppe i då? 16? 16 gånger 3,5 timme i bil. 56 timmar i bil för en förhoppningsvis liten bebis. 

 

Nu var det bara att vänta. Det är svårt att föreställa hur lång en dag kan kännas. Jag ville alltid jobba mycket under ruvningarna. Då kändes väntan mer uthärdlig. Skulle vi på femte försöket äntligen få ett plus? Hade jag en magkänsla som sa mig något? Han kände sa han. Kände att vi skulle lyckas. Jag minns samma självsäkerhet från hans sida efter FET3 när vårt sista, ynka embryo i frysen överlevde upptiningen. Det var ett mirakel. Miraklet blev inte mer än så. Det ville aldrig fästa och all lycka uteblev. Så jag var något skeptisk nu när han återigen var helt övertygad om att det skulle gå vägen. Jag vet att vi skiftat lite i vårt förhållningssätt under åren. Jag var till en början positiv. Övertygad om att vi skulle bli gravida så fort jag ringde Gyn för utredning. Det klassiska "när stressen släpper". Med varje försök och varje misslyckande gav jag mer upp hoppet. Han lyckades på något sätt vända sin försiktighet och började hoppas. På riktig. 

 

Vi hade fått testdag den 16 april så ungefär hundra miljoner år efter den dagen vi satte in embryot. För att vara mer exakt, 19 dagar. Jag minns inte jättemycket av de dagarna. Tror jag tänkte mycket. Vet att jag inte var på nätet och sökte information. Jag ville vila mig från flödet av graviditetssymtom om det nu var falsklarm. Fredagen den 10 april möter min älskling mig på jobbet vid stängning. Efter mer än fyra år tillsammans spricker vi alltid ut i ett brett leende när vi möts. Vi åker för att handla mat. Den 10 april är också min beräknande menstruationsdag. Klockan är nästan 19 på kvällen och jag har fortfarande inte fått mens. Vilket egentligen inte betyder ett skit. Den har varit på dagen många gånger men jag vet också att jag kan tjuvtesta idag och få ett något sånär tillförlitligt resultat. Vi köper med ett test hem. Han tycker kanske vi borde vänta. Jag menar att vi kan dricka vin om det gick åt helvete. Har förberett mig på ett minus, har haft endometriossmärtor några dagar nu. 

 

Hemma packar han upp och börjar med maten. Jag bryter mig in i en inbrottssäker Clearblue förpackning. Går på toaletten och prickar vad jag tycker alldeles för få kissedroppar på stickan. Det tar bara några sekunder innan plusset uppenbarar sig. Jag drar upp byxorna utan att knäppa och möter honom i altandörren. "Är det så då?" frågar jag. Han gestikulerar med båda armarna att jag ska ta det lugnt. Sen minns jag inget mer. 

 

Sen testar jag nästan varje dag fram till officiellt datum.