Hoppet är det sista
Kategori: Barnlöshet
Jag minns tillbaka på ett par starka tillfällen i vår längtan och väntan. Ett par tillfällen där övertygelse och hopp blev till besvikelse och sorg.
Det var på en av våra många tjejträffar. För att fira en i gängets födelsedag hade vi slutit oss samman på ett spa. Vi njöt i bubbelpoolen och smaskade på både frukt och choklad. Det var en härlig dag. En alldeles särskild sådan för mig. Jag var ju gravid! Mensen var fyra dagar sen. Något helt fantastiskt som jag aldrig tidigare varit med om. Det kunde bara betyda en sak. Oroade mig lite över att bada i bubbelpoolen då jag läst att det inte var säkert då du väntar barn. Trots den lilla oro som gnagde i mig var jag lättsam och glad. Skulle jag kanske till och med säga något till tjejerna? "Jag är sen" men bestämde mig till slut för att låta bli. Under kvällen sprang jag ofta på toaletten för att torka mig mellan benen. Ville försäkra mig att ingen mens hade kommit. Såklart inte. Åker hem den kvällen och innan jag somnar har jag bestämt mig för att imorgon ska jag köpa ett graviditetstestet. När morgondagen kommer vaknar jag upp med mensmärta och på toaletten visar pappret rött.
Det är midsommarafton 2014. Jag firar med mina svärföräldrar hos deras vänner. Min man jobbar och har bara haft den äran att tillbringa ett par timmar i vårt sällskap. Dagen har varit fin. Traditionellt firande med midsommarstång och hoppa säck i bygdens gård. Jag är lycklig. Nästa år sitter vi här med en bebis. Jag har mina vita jeans och ett storblommigt linne på mig. Jag känner mig så fin. Har druckit sparsamt med alkohol. Vet att många dricker alkohol innan man vet om att man är gravid men nu när jag nästan vet säkert är jag försiktig. Mensen har inte kommit. Kvällen blir till sen natt. När mörkret faller spiller jag rödvin på mina vita jeans och smyger till toaletten för att byta om till mina svarta byxor i resår som jag sparat i nödfacket i handväskan. Ingen märker mitt snabba byte och till bords igen börjar min mage sticka. Någon säger något tvärs över bordet, en annan erbjuder mer vin. Jag ler och nickar för att sen försvinna bort i tankarna. Vill bryta upp och försvinna men festen fortsätter någon timme. I mina svärföräldras bäddsoffa midsommaraftons natt gråter jag stilla. Minns att jag skickar min man ett sms. Kanske skriver jag att vi inte heller denna månad väntar barn. Kanske låter jag bli eftersom jag inte vill göra honom ledsen då han jobbar. Men något barn blev det helt enkelt inte.
Hoppet är det sista som överger en men när de gör det för en sekund då faller tårar så tungt.
