Brevet för framtiden
Kategori: Barnlöshet, Livet
Tänker på dagen som passerat.
Ringde till kliniken för att få svar på frågorna. Viktiga frågor som när sprutorna går att hämta ut, hur vi sköter kontakten mellan klinik och privat gyn m.m. Så ställde jag också endel mindre intelligenta frågor så som om "cykeldag" är samma som menstrautionsdag. Det är nästan exakt ett år sedan vi gjorde vårt första ivf-försök. Naturligtvis trodde jag inte då att jag skulle påbörja ett andra redan året efter. Jag skulle ha en bebis då. Nu.
Ringde sedan ytterligare ett samtal till gyn här hemma. Tänker hur fantastiskt väl endel människor passar i sin yrkesroll. Hur trygg rätt person på rätt plats kan få en att känna. Jag vill alltid tacka på förhand. Önska trevlig helg. Be om ursäkt för att jag upptar deras tid. Tror det ska hjälpa. Att vi får bästa möjliga omvårdnad och hjälp så länge jag tackar duktigt. Vem ber om ursäkt när man ringer till en privat gynmottagning om frågor de är till för att kunna svara på? Vem går sen och har dåligt samvete en hel dag för att man är så trögfattad?
Så tänker jag på bisarra saker som om det är öppet köp på sprutorna. Vi kan ju faktiskt vara gravida på naturlig väg denna månaden. Jag vill hålla mig själv så hårt och vagga mig till sömns, klappa min kind och säga hur förbaskat stolt jag är över mig själv som vågar tro. Jag är nästa där. Vi är nästan där. Jag vet det. Magkänslan. Samma magkänsla som mycket riktigt sa att befruktade ägg skulle komma till frysen, att det sista lilla embryot skulle klara upptiningen för en insättning, att vi skulle omfattas av fler gratis försök, att vi inte skulle hamna på ytterligare en väntelista. Nu säger den att vårt andra försök också kommer resultera i fina embryon. Så varför når jag då inte hela vägen? För där tar min fokus slut. Där börjar jag fokusera på bästa vänners graviditeter, på sociala tillställningar där vi kommer vara utan ett barn, på negativa graviditetstest, på hur orättvist allt är.
När jag var liten skrev jag brev till mig själv. Brev till födelsedagar år framöver. "Till mig 15 år". Det var en häftig känsla att beskriva sin verklighet då men ännu viktigare var det att formulera den framtid man önskade åt sig själv.
Jag tror det är dags att skriva ett till sådant nu.
"Till E 33 år"
Jag vet iallafall vad som till stor del kommer stå i det brevet.
Glädjen över det nya köket.
Äh, skojar bara.
