b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Det bisarra ögonblicket

Kategori: Livet

Det mest bisarra ögonblicket sen hela karusellen barnlöshet drog igång inträffade för lite mer än ett år sedan.
 
Vi hade inte under två år sen vi kastade P-piller kartan lyckats bli gravida. Inte en enda gång. Då hade jag ändå i smyg "cyklat" med benen efter varje intimt tillfälle. Jag ringde faktiskt redan efter tio månaders försök på egen hand och bad om en utredning. Ljög naturligtvis och sa att vi varit oskyddade under närmare 1,5 år. Så för ett år sedan stod vi i startgroparna för vårt första ivf. Då trodde jag att allt skulle hinna ordna sig innan eftersom vi då skulle "släppa pressen". Det gjorde inte det. Istället blev min mans bror och hans tjej gravid på sommaren året innan. Jag grät så hårt. Av ren avundsjuka. 
 
Så förra året, tidig vår, sökte jag hjälp. Gick i terapi. Lite som en livlina. I samma veva skulle brodern bli pappa och vi skulle göra vårt första färskförsök. Gissa om jag behövde hjälp för att sortera mina känslor. 
 
Jag och min man har redan allt klart. Det är nog mer vanligt än ovanligt hos ofrivilligt barnlösa. Jag vet precis vad våra föräldradagar är värda och hur de ska fördelas, vilken skötväska jag ska ha, hur jag vill bebisrummet ska se ut osv. Vad vi skulle döpa vårt (våra) barn till tror jag blev bestämt redan när beslutet togs att vi ville bli med barn. 
Det är en av de första sakerna man kanske diskuterar när man är upp över öronen förälskad.
 
Så kom det sig så att vi satt hemma hos de blivande föräldrarna och drack kaffe. De skulle nog klämma ut den där ungen om mindre än en månad. Jag gick på nässpray. Så började jag med min vanliga nyfikenhet fråga ut om diverse, bland annat vad de tänkt att deras dotter skulle heta. 
 
Det som händer är att de uttalar samma namn som vi redan bestämt sen tidernas begynnelse att vårt barn ska ha. Inget vi diskuterat med någon annan. Luften gick ur mig och jag tittar på min man och ser hur nervös han blir. Inte för sin egen skull utan för min. För hur han ska rädda mig från detta svarta jag är påväg att entra in i. Herregud, det är bara ett namn. Ja, bara ett namn men det var ju vårt namn. Vår önskan. Det var en käftsmäll, inte från vår älskade familj, utan från fucking jävla universum. Vi sa ingenting utan tänkte att vi hittar ett annat vackert namn till vårt barn. Det var deras nu. De var först.
 
När vi gick hem den kvällen stannade vi upp och tittade på varandra, började skratta hejdlöst och skakade på huvudet. Universum alltså.
 
Vi misslyckades med färskförsöket. Jag fortsatte i terapi.
Brodern med tjej fick en ljuvlig dotter.
Det bästa av allt, i sista sekund ändrade det sig och valde ett annat namn. 
Så chansen för en liten Juni kvarstår. 
Kommentera inlägget här: