En helt vanlig söndag
Kategori: Barnlöshet
Efter en stund dyker en man och tjej upp bakom mig. De ställer sig vid motsvarande vägg och väntar. Jag ser nästan direkt vilka de är. Resonerar med mig själv i ett par minuter om jag ska orka hälsa. Under min nya rosa keps blundar jag för en sekund och hoppas bli osynlig. Pallar inte prata med folk jag känner idag och inte här.
Efter vad som känts som de längsta minutrarna i mitt liv bestämmer jag mig för att titta upp. Jag tar några steg och omfamnar först henne och sedan hennes kille. Vi småpratar och efter en stund säger jag "jag ska ta blodprov, vi håller på med IVF. Vi har svårt att bli med barn" Jag vet inte varför jag förutsatte att de skulle ha någon som helst kännedom om IVF men jag brydde mig inte om att utveckla. Då vänder paret sig om och ser på varandra och så svarar dem "vill du ha lite stöd, vi med".
Så står vi där. Plötsligt blir allt på riktigt.
Jag minns tillbaka en Valborg två år tidigare. Under middagen har jag och de övriga tjejerna i sällskapet tagit oss ut på balkongen för en cigg. Den ena tjejen öppnar plötsligt upp sig om henne och hennes mans mångåriga kamp för att få barn. Jag blir helt varm. Vi hade då haft vårt första utredningssamtal och fått tid till ivf-kliniken. Jag började genast ställa nyfikna frågor.
Några år senare. En för folk vanlig helgdag står jag och svarar på samma nyfikna frågor. Samtidigt runt omkring oss i korridoren rullas det runt nyfödda bebisar. Jag minns att vi skrattar åt den absurda situation vi befinner oss i och sen omfamnar vi varandra på nytt.
Vi har inte hörts sen dess men av hela mitt hjärta önskar jag att deras resa blir något kortare än vår. Jag hoppas också att deras resa blir något lättare av att veta att de inte är själva om denna ofrivilliga kamp. Jag vet att min blev det iallafall efter den där valborgsmässoafton.
