b a (r) n b r y t a n d e

Vaknar upp idag lördag och lägger mig på soffan. Slår på Nyhetsmorgon precis i tid för att se en far berätta om sin 13-åriga son som tog livet av sig pågrund av mobbning. Ett barn i veckan tar livet av sig. Luften går ur mig. Precis innan har jag läst kommentarsfältet hos en känd bloggerska. Det är vidrigt. Rent ut sagt vidrigt. 

 

Tänker tillbaka på när vi var små jag och min bror. Jag försöker att inte tänka på det så ofta. Det är för mycket att tänka på. Hur ensam han var. Övergiven. Jag bli arg. På mig själv, på mina föräldrar, på hans skolkamrater, fröknar, rektor, föräldrar. Hur han dagligen blev retad. Inte bara för sin personlighet utan för sitt yttre. Hur han fortfarande gömmer sitt ansikte för att pojkarna i hans klass i flera år kallat honom öknamn. Jag, hans syster, var för upptagen med att passa in i skolan, bland de tuffa tjejerna, bli accepterad att jag mest förnekade att vi var syskon. Hur kunde jag göra så? 

 

Jag minns hans studentdag. Hur han fick klä sig precis i det han ville. Han var vår stolthet. Hela släkten var där. Festen skulle vara nykter. För min bror drack inte. Han gick inte ut med alla godkänt men han gick ut. I tolv år hade han tagit sig till skolan och bara stått ut. Trots att han hatade det. Trots att alla jävlades med honom dag ut och dag in. Det var värt allt firande i världen och mer av en bedrift än de bästa betygen i världen. 

 

Så vi åkte till allesammans till min brors studentfest och drack läsk. 

Och aldrig igen skulle jag vända honom ryggen.