b a (r) n b r y t a n d e

Idag läser jag i tidningen att prins Carl-Philip och hans Sofia väntar barn i april nästa år. De gifte sig för fyra månader sedan. Jag önskar att jag kunde jubla. Jag önskar att jag ville önska dem all lycka men känslan av avundsjuka infinner sig. Jag förvandlas till den jag var då. Då när du aldrig kom till oss, fastän vi längtade, önskade och bad varje dag för att du skulle hitta hit. Så arg var jag dessa dagar. Missunnsam alla som slapp kämpa liksom vi. Bitter, förtvivlad och irriterad. Vi pratar inte längre om den tiden här hemma. Han som är den andra halvan av oss vill inte längre kännas vid allt det jobbiga. Vi måste se framåt och sluta älta, tycker han. Jag förstår så väl. Vi ska bli föräldrar ändå väcker det så mycket ilska i mig när barn bara blir till sådär. Men livet är inte rättvist. Det vet vi nu. Alla utmanas vi på olika sätt. 

 

Jag vet att det nu kanske finns någon som läser som är missunnsam mig efterson hen själv fortfarande kämpar och längtar efter att bli gravid. Var arg på mig nu. Känn sorg för att jag gnäller samtidigt som jag har kommit dit du vill. Det är bra. Det är fint. Det hjälper. 

 

Vi gör vad vi måste. 

Så just nu vill jag vara sur på alla som blir gravida direkt efter att de gift sig. 

Jag ska nog vara det exakt en timme. Kanske två.