b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Livet som mamma

Kategori: Livet

Bubblan varade i två veckor. Första natten hemma var jag så stolt över att bebis sov 1,5h timme i sträck. 1,5h! Vi varken orkade eller ville svara i telefonen. Det var december och vi tillbringade dagarna med levande ljus och tände brasa i kamin trots rekordvärme ute. Varje morgon såg vi adventskalendern och åt skinksmörgås. Jag gled omkring i min vita alldeles för stora morgonrock från Ikea. Vi var helt förlorade i vår lilla grabb. Han somnade ofta på bröstet och trots att amningen gjorde ont till en början kämpade vi för att få det fungera. Varje blöjbyte var en upplevelse och när han äntligen vaknade var vi förundrade över vilka vackra ögon han hade. Jag och min man var otroligt samspelta. 
 
Sen började han skrika. Och så skrek han så mycket att vi googlade på "kolik" och åkte i skytteltrafik till apoteket och köpte magdroppar, ersättning, nappflaskor, pysventiler osv. Men inte hade han kolik var det visade sig utan magknip och bara ett jävla humör. Så började pappan i familjen jobba och för det mesta gick det bra men ibland var det tufft att vara ensam. Jag är alldeles för pedantisk för att ha småbarn och kände mig stressad över att aldrig kunna färdigställa det jag påbörjat. Amningen fick inte tillräckligt med tid och min lilla kille gick därför inte upp tillräckligt i vikt. Det var dags att omprioritera för minska irritationen och det dåliga samvetet som kom direkt efter. Jag hade ju längtan så länge efter detta och nu så grälade vi endel här hemma också. Oftast blev vi ovänner mitt i skrikfesterna och det hela slutade med en hård smäll i någon dörr. Sen ångrade vi oss alltid. 
 
Nu har jag snart varit mamma i nio veckor vilket är typ ingenting. Men redan nu finns det en dåtid i mitt föräldraskap. En tid som var då och inte nu. Det fanns den där bubblan och sen ett uppvaknande och det finns nu.  Och det är faktiskt först nu jag tycker att det börjar bli kul på riktigt. Visserligen vill han aldrig längre sova på mitt bröst och visst skriker han rätt mycket fortfarande men nu är han också en liten kille med personlighet och uttryck. Dessutom ler han nu. Jättemycket. Ibland tvivlar jag på vår anknytning och tänker att det är fel att min tvåmånadersbebis har rutiner och kommer till ro själv och somnar utan att ligga nära. Sen finns det tillfällen som igår hos öronläkaren när han med elektroder på huvudet ligger alldeles stilla i min famn och tittar mig i ögonen en jättelång stund. Då vet jag att han känner sig trygg. Han sover väldigt oregelbundet på natten men tröttheten är hanterbar, att vara föräldraledig är rätt trist vad jag tycker så ofta som möjlighet finns planerar vi upp vår tid. Jag har till och med börjat pumpa bröstmjölk och hoppas kunna jobba extra ett par pass i månaden senare i vår. 
 
Det har varit de längsta veckorna i mitt liv. Idag på morgonen när vi bytte blöja på toaletten slungades jag tillbaka i tiden till den där gången jag låg i fosterställning på samma golv och storgrät. Jag var så ledsen över ett negativt graviditetstest att jag föll ihop som en trasdocka helt oförmögen att resa mig. Det var bara fruktansvärt och jag är visserligen stolt över att vara mamma men framförallt är jag stolt över att jag orkade ta mig igenom det som krävdes för att bli just det. 
 
Jag tänker på alla andra trasdockor där ute. Jag hoppas av hela mitt hjärta!

KOMMENTARER:

  • Jenny säger:
    2016-02-11 | 20:02:21

    Hej! Tror jag nu har läst igenom hela din blogg. Tack för allt du delar. Finns så många likheter i vår historier att det nästan är som jag skrivit detta själv. Både skrattar och gråter av igenkänning:-) Om 2 veckor väntas vår lille bebis dyka upp. Äntligen kommer det hände det vi inte trodde kunde ske. Visst borde jag va överlycklig, men tänk att oron och "snart skiter det sig, som vanligt" känslorna är så oerhört starka... Hoppas du kommer fortsätta skriva, jag kommer fortsätta läsa! Lycka till med allt! //Jenny

Kommentera inlägget här: