b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

En social liten grabb

Kategori: Familj/vänner, Livet

Vi har haft vänner boende här några nätter. Familj med två barn på fyra och sju år. Vi märker stor skillnad på vår lilla kille sedan de kom hit. Första halvtimmen efter de anlänt var han orolig och ledsen men sen vände det och nu har han tagit stora utvecklingssprång på kort tid.

Jag jobbar halvtid nu under mannens semester av flera anledningar. För det första tycker jag det är skönt och framförallt roligt. Då jag cyklar en längre sträcka fram och tillbaka till jobbet får jag också träning. Jag är borta cirka sex timmar i sträck. Jobbar jag eftermiddag är jag noga med att ge lillen mat och stunden på morgonen och noga med att natta han när jag kommer hem. Jobbar jag förmiddagen har vi flera timmar kvar att hänga innan nattning. Ibland möter killarna upp mig efter jobbet och vi går en runda på stan eller åker på en fika hos bekanta. Jag sparar inte många men några föräldradagar på detta sättet. Dessutom slipper jag och mannen äta upp varandra. Det är fortfarande ansträngande att vara småbarnsföräldrar men vi vet att det är övergående och gör en inte alltför stor sak av det.

I fredagskväll cyklade jag det fortaste jag kunde hem för att äta middag med alla inneboende. Hemma ser jag att älsklingen sitter i gåstolen och blir puttad av barnen. Det går väldigt fort men jag ser hur glad han är över att bli så uppassad. Min instinkt säger mig att jag vill rädda honom och ta upp honom i famnen. Han kan ju göra illa sig men jag slappnar av något och till min förvåning är han supernöjd en lång stund. De stora barnen plockar på honom, klappar hans hår och kittlar hans mage. Det är coolt att se. Jag förstår att detta gör mig gott lika mycket som han. Jag ser och lär av erfarna, rutinerade föräldrar. Jag anammar. När vi igår kväll passade det ena av de stora barnen och hon på eget bevåg tagit upp bebisen i sin famn förmanade jag henne men blev inte stressad. Var noga med att tala om att vi vuxna alltid måste hjälpa till om hon vill hålla bebis.

Nu på bara några dagar börjar bebis bli intresserad av att försöka ta sig framåt, han är mer nöjd och är på gång att börja kunna sitta. Han utvecklas i rekordfart och kanske är det lite omställningen från en överbeskyddande mamma till ett hus fyllt med skratt, kärlek och lek som har gjort att det gått så snabbt. Det är fantastiskt.
Kommentera inlägget här: