b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Den värsta hösten i mitt liv

Kategori: Sorg

2014

Vi åkte utomlands med mina svärföräldrar och yngre svåger med respektive och deras sexmånaders bebis. Jag hade gjort en insättning av embryo någon vecka innan. Jag var förtvivlad, rädd och sorgsen. Jag var arg på svågern och hans tjej som gjorde allt för att avlasta sig bebis och tog all svärföräldrarnas tid. De kändes inte alls redo för familjeliv och ville hellre göra allt annat. Frustrerad på svärmor som ville ha mitt smakråd när hon handlade till alla barnbarnen. Jag hade en fasad. Nickade glatt när hon höll upp diverse barnkläder. Ingen visste att jag snart skulle ha mens och kom mensen betydde det ingen bebis och ännu ett misslyckad försök. På hotellrummet under en av veckans soligaste dagar tog jag ett graviditetstest och trodde mig se ett plus men han sa att -Nej älskling, det är ett minus. Sen kom mensen direkt och vi berättade för sällskapet på resan. Dem sa att det var tråkigt och sen pratade de om annat. Jag ville skrika rakt ut. Hjälp mig! Trösta oss.

Månaden efter gjorde vi ännu en insättning. Trots att vi var först på plats i väntrummet blev vi uppropade sist. Jag viskade till honom att något var fel. När turen var vår hade det första embryot man tinat inte klarat sig och därför fick vi vänta något ytterligare. Jag visste direkt där och då att vi inte skulle bli gravida. Jag gick till jobbet som vanligt efter ännu ett minus. Inte en sjukdag på snart tre år. Första räkningen på 11.000kr betalde vi därefter.

Sen kom december och vi hade ett sista embryo kvar i frysen som vi skulle sätta in. Det skulle vara ett mirakel om det klarade sig. Vi satt skräckslagna i tre timmar i bilen påväg till IVF-kliniken i rädsla för att telefonen skulle ringa. Ett samtal som skulle säga att vi lika gärna kunde vända hem igen. Det ringde aldrig och miraklet sattes in i mig tidig förmiddag. Nu var han säker. Den här gången funkar det, sa han. Och jag trodde så mycket. Jag minns att jag fick mens. Att jag gick ner i djup depression. Att jag gratulerade bästa vännerna till sin bebis i magen under julruschen på jobbet. Inte en sjukdag. Jag vet att vi räknade på kostnad för en full behandling, 40.000kr. Hur jag ville vägra honom ett till försök, hur jag hatade vår bebis som uteblev. Hur jag gav upp. Hur jag sen samlade ork till julfesten med vännerna. Julfesten. Jag var tidig och ringde till en bekant för att få sällskap hos henne. Hur hon inte hade tid. Hur jag ljög och sa att jag var kvar på jobbet fast jag stod nedanför hennes dörr. Jag skämdes. Jag åkte hem och grät i timmar utan vare sig vänner eller julfest. Jag var så ensam. Jag orkade inte mer. Ångesten över att jag blev ett samtalsämne för andra. Det var ingens fel men jag tyckte det var världens.

Det blev aldrig en god jul det året.
Kommentera inlägget här: