b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

Är han på riktig?

Kategori: Allmänt

Jag har byggt upp svår ångest till att lämna bort min bebis. Inte bort som bort till hans pappa. Hans pappa är fantastisk, enastående och överförtjust i sin son. Jag jobbar fortfarande ett par dagar extra i veckan för att spara föräldradagar då är de alltid tillsammans. Utöver pappatiden, har bebisen, som nu är över sex månader varit med sin mormor vid två tillfällen i cirka en timme vardera och igår var han med sina farföräldrar i en halvtimme. 
 
Jag menar inte att jag är någon supermamma och att jag därför inte vill lämna bort honom. Ibland eller rätt ofta faktiskt tycker jag att han är skitjobbig och helt omöjlig. Kan hända att jag undrar vad vi gett oss in på och är verkligen föräldraskapet så fantastiskt? Jag menar inte heller att vår närmsta familj inte är kapabla att ta hand om honom. Tvärtom. Han är så älskad och välkommen. Trots en miljon känslor och funderingar så är han MIN lilla snorunge och tanken på att lämna bort honom till någon annan är otänkbart. Jag får panik. 
 
Nu i sommar är vi bjuda på två barnfria fester och min sambo, som inte alls delar min oro, vill väldigt gärna gå på en konsert. Konserten har jag medvetet slutat prata om i förhoppning om att han ska glömma av den eller att biljetterna ska hinna ta slut. Den ena festen vet jag skulle vara okej att ta med bebis på men där har jag ändå börjat jobbat in tanken kring att min mamma kan ha honom ett par timmar men jag vill vara körklar och är noga med att vi vaknar ihop. Sen
är det ännu en fest och till råga på allt har vi också bokat biljetter till en föreställning i oktober, när vår bebis är 11 månader, tillsammans med ett större kompisgäng. Då sa vi först att alla skulle bo över på hotell men nu har jag redan så ont i magen och känner att jag aldrig i livet vill vara borta en hel natt.
 
Det här kan man väl anse är högst normala känslor, eller anser man att det inte är det. Hursomhelst har jag svårt för att äga dem. Både mot mig själv, min sambo och mot andra. Det är väl egentligen där allt blir så fruktansvärt jobbigt. Jag vill liksom inte vara mesproppen och inte heller neurotikern. Jag tyckte och tänkte så mycket innan jag fick barn och har helt kapitulerat. Inget blir som man tänkt sig. Jag är bara så himla ocool, i allt. 
 
Så tänker jag att jag är rädd att vi förlorar honom om han inte är under vår uppsikt. Att han bara ska försvinna eller att han aldrig har funnits men om vi hela tiden är med honom, ser honom betyder det ju att han finns. Att han inte längre är en dröm, en fantasti. Att han är verklig. Så börjar jag gråta igen, för allt som var och vad som är.
Kommentera inlägget här: