b a (r) n b r y t a n d e

En ba(r)nbrytande blogg om ofrivillig barnlöshet och vanlig hederlig ångest

En öppen dörr

Kategori: Livet

I samma sekund han slukat sista ersättningen kliver hans pappa in genom dörren. Det är tidig morgon och hans pappa har precis arbetat alla de timmar lilleman och jag sovit oss igenom. Det blir ett pusskalas. Vi fortsätter morgonen med lite sång och endel tv och jag hinner få i mig två smörgåsar. Sen efter exakt en timme gör vi oss redo för vila. Jag bestämmer mig för att vi lägger oss i stora sängen igen. Han somnar efter lite bök. När vi vilar panna mot panna är han trygg. 
 
Av en slump kom vi på att nattningarna går helt utan illvrål om vi lägger oss bredvid med nappen, snutte och så klappar han en i ansiktet till han inte längre kan streta emot sömnen. Vilken befrielse att slippa vagga en förtvivlad liten kille. 
 
Vi har inte haft barnvakt en enda gång än. Vi pratar om att gå på konsert i sommar men ångesten över att behöva lämna bort honom utan mamma och pappa i närheten är så påtaglig, så svår att se förbi. Jag vet att det är mina känslor. När jag jobbar ett par dagar i veckan, något som ger energi, är han alltid hos sin pappa. Världens bästa pappa. Jag tror kontrollen är svår för mig att släppa då jag upplevt min lille pojke som otrygg. Kanske är han otrygg pågrund av mig. Jag har svårt att slappna av, hitta lugn. Jag är rädd. Hela tiden. Ständigt på vakt. Det blir bättre men än är jag inte redo att ha barnvakt. 
 
Jag tar upp min bok när han somnat. Han brukar sova en timme ungefär under morgonvilan. Jag yrar inte längre omkring i huset för att plocka till perfektion. Också något som blivit bättre. Jag njuter mer. Sovrumsdörren står öppen. Jag ser rakt in i hans rum. Det vackra barnrum hans pappa gjort iordning så fint. Flaggspel i taket, heltäckningsmatta, gosedjur och elefanthuvudet på väggen. Det knyter sig i magen. Dörren står öppen. Samma dörr var stängd i många år. Det var det vi planerade skulle bli bebisens rum från början men bebisen kom aldrig och jag orkade inte tänka på vad som fanns bakom den dörren i alla år. Det ekade därinne och allt som vi inte hade någon nytta av ställdes in där. En gammal byrå, en utsliten ikea soffa. Det var hemskt. Ibland när jag kände mig stark hände det att jag gick in i det rummet och la mig raklång på soffan och blundade. Drömde om hur det skulle kunna bli. Ibland grät jag. Ibland var vi tillsammans därinne, jag och min man men oftast var dörren bara stängd. 
 
Jag tittar till höger om mig. Där ligger han nu. Allt är så mycket bättre och jobbigare än jag kunnat föreställa mig men dörren, den är äntligen öppen. 
Kommentera inlägget här: