Ingen dag är den andra lik.

Efter en tid i egen säng om nätterna är vi nu tillbaka till att samsova. Bebisen får panik så fort vi lämnar rummet och efter några tappra försök att härda ut skrikfesten gav jag upp. Sen kom en ny fas med cirka fem uppvak och tre flaskor välling per natt för att sen övergå till en veckas exemplariskt uppförande som sen mynnade ut i tandsprickning/förkylning. Alltså, hjälp. Jag vänjer mig inte och har fått kvällsångest eftersom jag aldrig vet hur natten kommer att bli.

Mellan melankoli och ångest har jag varit sjuk och är uppe i åtgärder och läkarbesök. Inget allvarligt men ändå tillräckligt för att rubba tillvaron något. Lilleman har till vår stora stolthet lärt sig åla, säga "där", "mamma", "pappa", han kan vinka, peka lampa, göra high five. Vårt stora charmtroll här hemma men borta bland folk är han ofta gnällig och tillbaka. Det är fortfarande lite av en påfrestning att ta mig hemifrån med honom men vi gör det och det är det viktigaste.

Jag fortsätter att jobba två dagar i veckan vilket är rena avkopplingen. Sakta men säkert börjar också kontrollen släppa. Både mor och farföräldrar har passat ett par timmar vid några tillfällen. Till helgen åker vi för första gången bort över natten. Han är snart ett år så visst borde han överleva kan man tycka.

Vi är ett perfekt team, jag och pappan. Ger utrymme, turas om att sova i gästrum för att behålla förståndet vissa perioder. Vi ses aldrig då vi jobbar om vartannat för att kunna vara hemma länge med mini. Mindre snäll är jag mot mig själv. Jag tvivlar på precis allt jag gör och känner mig ganska kass emellanåt som mamma. Dessa känslor och det är rörigt i huvudet mest hela tiden men så kommer det en dag som denna. En hel natts sömn och lille killen vaknar med ett leende. Vi busar, äter frukost och går en promenad. Han sover rekordlänge i vagnen, vi äter lunch, leker och leker, läser sagor, äter kvällsmat, badar, myser och somnar på en sekund panna mot panna. Jag älskar honom alltid. Jag är så stolt över hans pappa som är en bra sådan. Stolt över oss som håller ihop. Stolt över att vi orkade kämpa oss till ett barn när vi egentligen bara ville ge upp. Nu är han är och har varit i snart ett år. Igår sa pappan under middagen att ofta tänker just så, tänk att vi har en son.