Pojken har nu hunnit bli 5,5 år.

Hans tidigare år ligger i ett töcken. Kan inte minnas att han varit bebis. Kan inte minnas hur det tidigare varit. Jag har en pojke som är här och nu. En kille med särskilda behov. Behov som jag äntligen kunnat definiera som också mina. Under så många år som jag belastat mig själv med för mycket intryck, för höga krav och som alltid resulterat i en oförklarlig ångest. Hur jag alltid sagt allt rakt ut och aldrig förstått att vissa saker ska man tänka men inte säga. Hur mina känslospröt egentligen bara är års träning av att försöka tolka och analysera människors ord och handlingar. Ångest som dykt upp när ramarna naggats bort och prestation har blivit viktigare än jag som person. Att bubblan jag vandrat in i, eller stenen jag satt på som barn var överlevnadsstrategier i en oförutseende värld. Allt det här är inte oförklarligt längre. Det är vår sanning, pojken och min. Tänk så fantastiskt att få göra om och göra rätt, med sitt egna barn. Att lära sig våga tacka nej när saker blir övermäktiga. Att våga vara sig själv. Att kunna spegla sig i sitt barn och som förälder förstå utan att förebrå.

Jag började studera ett par år efter mammaledigheten och några fler barn blev det aldrig. Vi hade ingen direkt längtan förstod vi till sist. Pojken var tillräcklig, både i sin person men också för orken vi hade att ge. Livet, som så ofta finner en väg och vi en mening med den visade sig vara rätt bra ändå om än lite omöjlig att förstå emellanåt.